I samband med den iranska revolutionen flyttade fyraårige Poyan Asghari och hans familj till Sverige. Året var 1987 och de togs emot väl av värdfamiljer i nya hemstaden Katrineholm. Familjen Asghari introducerades i samhället, de lärde sig det nya språket och de firade såväl jul som midsommar med sina nya vänner. Dessutom följde Poyan sin pappas råd om att skaffa sig svenska kompisar för att komma in i gemenskapen i sitt nya hemland. Poyan fann sig snabbt in i sin nya omgivning och blev aldrig retad eller trakasserad för sitt ursprung.
Men åren gick och ju äldre Poyan blev, desto fler trösklar upptäckte han. Som till exempel inför sommarlovet 1999 då 16-årige Poyan och hans klasskompisar såg fram emot att få sommarjobba hemma i Katrineholm. Alla fick jobb, utom Poyan och en annan elev. Men Poyan hade bestämt sig, han skulle bara ha ett sommarjobb så han cyklade runt och lappade brevlådor i stans villakvarter. Han erbjöd sina tjänster inom trädgårdsskötsel och jobben började snabbt trilla in. I sann entreprenörsanda satte han dessutom upp skyltar där han jobbade – det hade han sett byggbolagen göra – och det gav ringar på vattnet. Poyan jobbade mest och tjänade mest av alla i klassen sommaren 1999.
